You've lost your muchness
Jag är kär. Det hände i lördags, när jag var på bio med Johanna. Helt plötsligt dök han upp på bioduken, och jag insåg att han var mannen i mitt liv. Förutom att inse att the Mad hatter är mitt livs sanna kärlek förälskade jag mig i yet another Burton-film. Han är ett geni!
Alice in Wonderland var ett pussel av intressanta karaktärer och historier som bara väntar på att undersökas och upptäckas.
The Mad hatter sa "You were much more muchier (then)...You've lost your muchness" och trots att meningen är simpel fick det mig att börja undra över mitt eget liv. Har jag förlorat min muchness? Samma muchness man har när man är liten och inte bekymrar sig över triviala saker som att tröjan missmatchar eller att leka med lego helt enkelt inte passar sig för en ung dam. Förmodligen har jag det, och det gör mig av någon anledning oerhört ledsen. Jag vill ju växa upp, det handlar inte om det.
Det handlar om känslan att inget är omöjligt om man bara tror på det. När jag var liten trodde jag att det växte Hubba-Bubba i trädgården (Rasmus hängde upp dem i ett träd) och jag var övertygad om att jag skulle få ett brev från Hogwarts när jag fyllde elva. Nu funderar man bara på vuxensaker och pressas av alla krav och förväntningar. Mitt försenade nyårsöfte ska bli att hitta min muchness igen.
